Nybyggarna
Under 1700-talet gjordes de första kolonistationsförsöken i Vilhelmina. Med andra ord är jordbruket en mycket sen företeelse i de här trakterna, åtminstone om man jämför med hur länge människor faktiskt levt och verkat här.
Ända från det att inlandsisen gav vika från våra trakter för ca 10 000 år sedan fram i medeltiden levde människorna här i huvudsak av jakt på älg, vildren, småvilt samt fiske. I takt med årstidernas växlingar, och beroende på tillgången till föda, flyttade människorna omkring mellan olika boplatser. Ur de äldre jägar- och fiskarkulturer som funnits i norra Fennoskandia sedan stenåldern utvecklades samekulturen. De äldsta arkeologiska spåren man har som tyder på att samerna börjat hålla tamrenar och anpassa sina bosättningar efter renarnas betesbehov är från århundradena strax efter Kristi födelse.
Kolonisationen av lappmarken
Under 1600-talet utvecklades en mera omfattande renskötsel med stora tamrenhjordar. Samtidigt började staten visa intresse för lappmarken. Dels hade man problem att driva in skatt och kontrollera handeln bland samerna, dels visste man att det i fjällen fanns rika malmtillgångar vilka man eventuellt skulle kunna utvinna om man bara hade tillgång till villig arbetskraft i området. Man såg även en möjlighet att på sikt få till stånd nya skattehemman genom att locka svenska bönder att bosätta sig i lappmarkerna. Man tänkte sig att jordbrukare och renskötare skulle kunna leva sida vid sida. Lockbetet med vilket nybyggarna rekryterades var löften om skattefrihet i ca 15-30 år, befrielse från soldatutskrivning och gratis tillgång till mark för hus, foderinsamling och åker. Dessutom fick man fiska och i viss mån bedriva jakt. De skyldigheter man hade var bland annat att odla och bygga hus. Efter de skattefria åren bedömde man nybyggets bärighet och en skatt fastställdes.
Grundfors 1903. Foto: Helge Dahlstedt. Källa: Vbm.
I praktiken kom såväl svenskar som samer att etablera nybyggen och det första kolonisationsförsöket i Vilhelmina gjordes av samen Sven Jakobsson i Råsele. Året var 1726. Detta nybygge övergavs på 1740-talet. Inte långt från detta ställe slog sig nybyggaren Erik Pålsson från Åsele ner. Eftersom detta är det första nybygget som fick ett beslut från landshövdingen om skattefria år anses det formellt vara det äldsta i Vilhelmina. Beslutet fattades av landshövdingen den 6 april år 1752. Mellan 1750-1890 insynades drygt hundra nybyggen i Vilhelmina. Under den här epoken blev det aldrig aktuellt med någon malmbrytning i de här trakterna.
Var kom nybyggarna ifrån?
Om man granskar nybyggarnas geografiska ursprung så kan man konstatera att, förutom de samiska nybyggarna, kom många från socknar längs Ångermanälven. Från Anundsjö, Åsele och Själevads socknar kom många fattiga pigor och drängar som närde drömmar om att kunna skapa sig ett eget hem i lappmarken. Även från Västerbottens kusttrakter, från Dalarna och Norrbotten kom människor hitflyttande. I enstaka fall kunde det vara före detta soldater eller mera välutbildade personer som såg lockelsen i att söka sig ett hem i den norrländska vildmarken. Med tanke på de krig som Sverige var involverade i under 1700-talet och som skördade många liv, kan man nog anta att flera av de obesuttna drängarna och bondsönerna som upptog nybyggen härigenom även såg en möjlighet att inte behöva sluta sina dagar ute på något slagfält.
Vad levde de av?
Utifrån de förordningar som skrevs på 1600- och 1700-talet närde staten förhoppningar om att nybyggarna skulle kunna upparbeta bärkraftiga jordbruk. Med facit i hand kan man nog konstatera att det egentligen inte var odlingarna som höll de tidiga kolonisatörerna vid liv utan framför allt boskapsskötseln, jakten och fisket. För en nybyggare var det väldigt viktigt att ha nära till bra fiskevatten och slåttermarker. Fodret till kreaturen utgjordes ofta av gräs som man slog ute på myrar eller längs bäckar och åar.
Trots de begränsade förutsättningarna för ett lyckat jordbruk i Norrlands inland är det anmärkningsvärt hur mycket jord som nybyggarna trots allt uppodlade för spannmål och potatis, särskilt med tanke på de enkla redskap de hade att tillgå. Med stor envishet och ett outsägligt slit odlade de upp små kornåkrar och potatisbackar. Det är därför kanske inte så underligt att nybyggarnas pionjäranda och livsgärningar gärna idealiserats i både litteratur och i de muntliga berättelserna.
Nybyggarna i arkiven och litteraturen
Från Vilhelmina finns en förbluffande mängd uppteckningar, bandintervjuer och böcker som skildrar nybyggarnas liv. Bland de kanske mest omtalade folklivsskildrarna kan nämnas O.P. Pettersson. Från 1880-talet och fram till sin död 1944 gjorde han ett oändligt antal uppteckningar kring nybyggarnas liv, språk och historia.
I arkiven finns uppskattningsvis ca 20 000 handskrivna sidor bevarade efter honom. Bland hans tryckta arbeten kan nämnas ”Gamla byar i Vilhelmina” bestående av tre band vilka skildrar kommunens byar och deras tillkomst. Andra kända upptecknare är Nils Eriksson, Lisa Johansson och Karl-Hampus Dahlstedt. Bland de skönlitterära författare som skildrat nybyggarepoken kan nämnas Bernhard Nordh, Linnea Fjällstedt och Lisa Johansson.
På Vilhelmina folkbibliotek kan du i den lokalhistoriska avdelningen hitta mängder av intressant läsning om nybyggarepoken.
- Lappmarksplakaten
- Visste du att...
- ...i mitten på 1600-talet ivrade landshövdingen i Västerbotten, Johan Graan, för en uppodling av lappmarkerna. Det resulterade i det första så kallade lappmarksplakatet 1673, en förordning som redogjorde för hur kolonisationen skulle gå till och vilka skyldigheter och rättigheter nybyggaren hade.
- Då kolonisationen inte fick den väntade effekten skrevs år 1695 ett nytt lappmarksplakat.
Förutom att locka nybyggarna med olika förmåner betonades här vikten av att man på nybyggena ägnades sig åt boskapsskötsel och jordbruk. - År 1749 utfärdar staten ytterligare en skrivelse för att värva kolonisatörer till lappmarken: Lappmarksreglementet .
I detta finns ännu mera precisa beskrivningar av nybyggarens skyldigheter och rättigheter. I och med detta reglemente skjuter kolonisationen i norra Sverige verkligen fart. - Lappfogdeinstruktionen från 1760 ger oss en inblick i hur skatterna drevs in och hur fogden såg till att de nya reglerna efterföljdes.